måndag 1 mars 2010

Till M!

Jag håller alltid vad jag har lovat!

Jag har inte plats för många i mitt liv, jag vill inte ha många i mitt liv. Några få enstaka riktigt nära vänner räcker, de vänner jag har valt är speciella, unika. De har ett stort hjärta, fyllt av olika egenskaper. Nu ska vi inte prata om alla de vännerna utan just bara en. En liten tjej som idag, för stunden behöver höra speciell hon faktiskt är, och hur viktig funktion hon fyller genom att bara vara sig själv.

Älskade M, även om det gått ett par år sedan vi sist hade kontakt så har du faktiskt än en gång påmint mig om varför jag just behöll den där platsen till dej i mitt hjärta. Jag visste att det fanns nått speciellt över dej. Du är som mig, du kan gå en hel dag i mysbyxor o bara va. Vi kan sitta i varsin ända i sängen med en varsin dator i knät o fortfarande umgås. Samtidigt så har jag också märkt en viss mognad hos dej nu som faktiskt inte fanns där innan, jag hade nog glömt bort hur lika du och jag är. Idag fick jag påminna mig själv igen, jag kom på idag, det ramlade över mig, att du är en yngre kopia av mig, ibland känns det som om du avslutar mina meningar o snor mina tankar. SÅNA vänner M, såna vänner växer långt ifrån på träd. Och du ska vara otroligt stolt över dej själv o den människan du blivit.

Nu några år senare hoppas jag verkligen att vi kan hålla mer kontakt, oftare kontakt. Jag vill vara en del av ditt liv, inte på halvtid utan på heltid, det kostar inget att hålla en vänskap levande, några ord här o några ord där. O vi har ju faktiskt datorn, man behöver inte sitta timmar i telefonen, bara några enkla ord mellan varven. O jag hoppas absolut att vi kan träffas oftare. Även om jag bor här o du bor där.

Älskade M, fortsätt att bara vara du, genom att bara vara du kommer du att uträtta något stort i framtiden. Att bara vara du kommer du att komma enormt långt på i livet. Jag är så enormt tacksam att jag fann en vän som dej o att jag får vara din vän..

TACK! Vi syns på Torsdag!

Glöm aldrig hur speciell du är O låt aldrig någon annan säga annorlunda!

Till en M från en annan M!

tisdag 2 februari 2010

Loong time

Jag har en förmåga att bara låta mitt bloggande rinna ut i sanden, det känns bland annat som om tiden inte räcker till. All tid går åt till amning, blöjbyte, läxläsning & för att inte tala om den tråkiga städningen som jag inte alls hinner med som innan. I mitt allt detta vill jag försöka att vara så social som möjligt mot människorna runt omkring mig. Det är helt enkelt inte lätt att vara hemmafru med tre barn på heltid. Tyckte tiden var begränsad när jag jobbade men nu är det ännu mer begränsad.

Därför är jag så oerhört tacksam för när människor kommer till mig, att jag slipper ge mig iväg. I helgen kommer världens underbaraste Martina, som jag längtar, längtar efter att få slippa prata bebisspråk för en dag, slippa ha egna konversioner med mig själv. Längtar efter att få prata med en TJEJ! Här hemma är det bara sambon och barnen som får ta del av mina sjuka tankar. Att Martina kommer betyder allt, det ska bli så otroligt skönt att få se någon. Och nu är det så speciellt när hon kommer eftersom jag inte träffat henne på två år. Fasen inte klokt.. Varför låter man det ens gå så länge?

Och jag lovar jag ska bli bättre på bloggandet.. Nästa gång jag hinner ska jag skriva ett meter långt inlägg om bara Martina. Och om hur glad jag är för att hon fortfarande finns i mitt liv även om vi inte alltid pratar. Nu ska jag springa och röka medans det fortfarande är lungt och alla barnen sover. För innan man vet ordet av det, vaknar de. Allra minst den minsta bästa bebisen.

onsdag 9 december 2009

Jag lever!


Nu var det mycket mycket länge sedan jag skrev, undra vad som hände? Dagarna bara gick och försvann. Problemet var nog mer att mitt liv är så händelselöst att jag inte hade något att uppdatera med. Fast egentligen så händer det ju saker hela tiden, så jag får nog mer skylla på lathet. Orkade inte logga in och trycka ner tankarna som ord på tangenterna. Men nu såg jag att det var några som skrek på mig så det är lika bra att visa att jag lever.

Var och mätte och vägde Tim idag. Har har gått upp och väger nu 5430g och 56 cm lång. Han börjar bli en klump min lillkille. Han har gått upp 700g på två veckor. Det är ju nästan ett helt kilo, man kan ju undra hur stor han tänkt att bli. Fast han är fortfarande lika mammig, eller bröstig kanske man ska säga. För han vill ligga vid bröstet precis hela tiden och vaknar så fort man rör på sig själv eller honom, så det är inte lätt att lägga ifrån sej honom. Han vill ju vara i knät hela tiden, så tiden till att göra annat är minst sagt begränsad.

-Jag lever Btw :) -

onsdag 25 november 2009

Traderaberoende!

Jag skulle verkligen vilja sätta vuxenlås på vissa sidor på internet. En av de sidorna är tradera, för den sidan kommer att ruinera mig om jag fortsätter att bo all min lediga tid på den sidan. Det är lite som ullared, åhh så billigt, ska bara ha den med, åhh kostar ju bara en krona. Sen stannar det ju aldrig vid den kronan en då och man tänker ässh 5 kronor är inte så farligt. Men många bäckar blir små har jag märkt, det kan bli riktigt dyrt när man räknar ihop allt. Så efterlyser vuxenlås!! *ler*

Jag hade en sån period på tradera för nått år sedan, man blev helt manisk och satte sig vid datorn varje gång en auktion var på väg att avslutas, för man skulle bara ha den grejen. Sen tröttnade jag och satt aldrig där, nu har jag kommit in i den perioden igen då det ska sättas på allt möjligt. Kanske terapi vore en bättre lösning än vuxenlås.

tisdag 24 november 2009

Sjukdomar!

Vi var och vägde Lillebror idag igen, han har gått upp lika bra denna veckan. Nu väger han 4800g. Jag var lite orolig att han inte skulle gått upp så mycket eftersom han varit sjuk sen i söndags men han hade gått upp så det kändes skönt. Jag hoppas verkligen att hans förkylning lägger sej snart, jobbigt för han att inte kunna andas som han ska. Jag tycker nätterna är extra jobbiga, dels för att man inte kan ha samma koll på honom eftersom man själv sover. Jag är nog en hönsmamma för jag springer fram till han på dagen bara han andas lite konstigt.

Ebba är bättre nu iallafall så denna veckan kunde hon gå till skolan igen. Jag gillar inte alls denna årstiden, den drar hem alla möjliga sjukdomar och man kan inte direkt fly från den heller. Och när man väll fått hem sjukdomarna går de bara runt, runt i flera månader. Bara vi slipper den berömda magsjukan detta året så är jag överlycklig. För det finns inget värre.

söndag 22 november 2009

Man känner sej maktlös

Jag har varit orolig sen Tim föddes att han ska bli sjuk som spädbarn. Man känner sej så maktlös när de blir sjuka och är så små. Nu har dagen kommit, han blev en månad i fredags och nu är han dunderförkylad. Men tack och lov så har han ingen feber iallafall. Jag hoppas verkligen att han slipper det, det räcker med hans hosta och hans täppta näsa för att det ska bli jobbigt för han.

Jag trodde nästan att han skulle bli sjuk med tanke på att båda flickorna varit förkylade i veckan. Även om man verkligen försöker att hålla dem borta från influensor och grejer är det svårt när man har äldre syskon som är skolbarn, de bär ofta med sej en massa olika sjukdomar hem.

Nu är det bara att hoppas att morgondagen är bättre för honom.

fredag 20 november 2009

Att bära någons efternamn!

Jag började titta på Paradise Hotel igår på tv 6 play eftersom jag är så dålig på att komma ihåg när tv-program sänds, är jag glad att det finns att titta på i efterhand. Men det var egentligen inte det jag ville skriva om. Jag fick mig en tankeställare efter att ha sett första avsnittet igår. Det är när Jackie säger att hon är svartenbarndts dotter och att hon gör detta för att hämnas lite på honom för att hon har haft en tuff uppväxt. Det fick mig att fundera på hur det måste varit för henne att vara hans dotter, eftersom han är så pass tungt kriminell och alla vet vem han är. Det räcker med att nämna efternamnet sen vet alla vem han är. Hur det har påverkat henne genom livet.

Min pappa är alkoholist och kriminell, i ett litet samhälle som detta så vet alla vem han är och jag har därför valt att inte bära hans efternamn. Även om jag älskar min pappa så är det nämligen så att om jag skulle presentera mig med hans efternamn skulle folk döma mig innan de hade lärt känna mig. Och samma problem måste ju hon haft genom åren. Fast ännu värre.

För samhället på det sättet är vrickat!