Loong time

Jag har en förmåga att bara låta mitt bloggande rinna ut i sanden, det känns bland annat som om tiden inte räcker till. All tid går åt till amning, blöjbyte, läxläsning & för att inte tala om den tråkiga städningen som jag inte alls hinner med som innan. I mitt allt detta vill jag försöka att vara så social som möjligt mot människorna runt omkring mig. Det är helt enkelt inte lätt att vara hemmafru med tre barn på heltid. Tyckte tiden var begränsad när jag jobbade men nu är det ännu mer begränsad.

Därför är jag så oerhört tacksam för när människor kommer till mig, att jag slipper ge mig iväg. I helgen kommer världens underbaraste Martina, som jag längtar, längtar efter att få slippa prata bebisspråk för en dag, slippa ha egna konversioner med mig själv. Längtar efter att få prata med en TJEJ! Här hemma är det bara sambon och barnen som får ta del av mina sjuka tankar. Att Martina kommer betyder allt, det ska bli så otroligt skönt att få se någon. Och nu är det så speciellt när hon kommer eftersom jag inte träffat henne på två år. Fasen inte klokt.. Varför låter man det ens gå så länge?

Och jag lovar jag ska bli bättre på bloggandet.. Nästa gång jag hinner ska jag skriva ett meter långt inlägg om bara Martina. Och om hur glad jag är för att hon fortfarande finns i mitt liv även om vi inte alltid pratar. Nu ska jag springa och röka medans det fortfarande är lungt och alla barnen sover. För innan man vet ordet av det, vaknar de. Allra minst den minsta bästa bebisen.