Lilla Tim 4 dagar gammal
Natten till Tisdagen den 20/10 sov jag inte mycket. Klockan 6:30 skulle vi vara inne på Bb för att det planerade kejsarsnittet äntligen skulle bli av. Jag steg upp klockan 4;30 och ställde mig i duschen. Sen efter mycket steg hemma i lägenheten bar det av till Bb. När jag kom in så gjorde de förberedelserna för operationen. Det jag minns extra mycket från mina tidigare förlossningar är när de sätter katetern, för det har inte varit speciellt skönt någon av gångerna. Men det gjorde inte alls lika ont som jag minns det. Det som denna gången gjorde ont var nålen de satte för droppet. Minns inte vad detta heter, men tror ni förstår vad jag menar. De tryckte fel flera gånger innan de fick sätta i armen tills slut, och då var jag riktigt öm i båda händerna.
Sen fick jag rullas ner till operationen och där nere var inte väntan speciellt lång innan jag rullades in i operation salen. Inne i operationssalen förklarade de enda in i minsta detalj vad som skulle hända, vad de gjorde och vad alla saker var till för under operationen, vilket var enormt lugnande. Det kändes betydligt mycket bättre denna gången än förra gången. När det var dags för bedövningen så var jag riktigt, riktigt nervös eftersom det är den som jag haft starkast minnen av båda gångerna. Men även denna gjorde inte alls lika ont som förra gången, nästan direkt började det verka och jag fick hjälp med att lägga mig ner.
Sen drog de den där kalla tussen över magen för att man skulle känna om man kände den. Men min bedövning tog så långt upp så att till och med armarna kändes tunga, sen satte det sej i huvudet med denna gången. Illamåendet började komma, och sen var det dags för det hemska ulkandet igen som de andra gångerna. Denna gången fick jag medicin för illamåendet skulle tas bort men det hjälpte tyvärr inte så det var bara att ligga och vänta på att det skulle försvinna. Man känner sej hemsk när man knappt kan röra huvudet samtidigt som det inte finns något som kan komma upp. Sen började rethostan som aldrig ville släppa, och helt hopplöst att ens försöka hosta upp slem. Då hör jag läkaren säga, - Nu ska jag ta ut bebisen så nu måste du sluta hosta.
Hur lätt är det att sluta hosta när man inte får hosta, inte alls lätt! Men det gick bra. Ut kom en liten kille, och jag har aldrig sett min sambo så ledsen innan som då, att en människa hade så mycket glädjetårar är ofattbart. Jag själv fattade det nog inte förrens sent dagen efter att min bebis var en kille. Sen var det dags för att sy ihop mig, vilket denna gången kändes som en hel evighet. Allt jag ville och kunde tänka på då var att få komma upp till BB igen så att jag kunde få hålla mitt lilla underverk, de vågade ju inte att jag skulle hålla honom på den lilla britsen eftersom armarna inte fungerade riktigt som de skulle på mig.
8:38 föddes lilla Tim som vägde 3310g och var 50 cm lång.
Uppe på Bb, fick jag hålla underverket för första gången, ett ögonblick man kommer att ta med sej precis hela livet.
